Jag funderar på var fnurran uppstod.
Vad som startade oredan...
...och varför jag inte såg det?
var jag för upptagen med att blicka framåt?
snubblade jag över fel tråd utan att märka?
...eller har någon tagit sig in och fastnat, trasslat runt och slitit sönder mina vävda trådar?
Det kom så plötsligt.
Som om hela väven brast och allt det som var vävt åter revs upp
Och nu
istället för vackra raka trådar att självsäkert följa ut i ovissheten
ligger de för mina fötter som en stor trasselsudd
och jag vet inte hur jag ska ta mig fram.
