Årsresan och den stora vilan

Hösten nalkas; den stora döden. Den som ska återupplivas igen efter vintern. Världen omkring oss saktar ner, lägger sig tillrätta, bygger små boningar av rödnande löv och torkande kvistar. Valnötsträdet lämnar sina gåvor på gräsmattan. Björken och eken samspelar, koordinerar sina färsgskiftningar. Och människan får lov att lugna sig, vila efter våren och sommarens energiöverflöd och skapande kraft.

Och jag. Jag har trasslat mig ut. Det enda jag behövde göra var att vänta. De trasslade trådarna var inte trådar jag skulle vandra. Det fanns en jag inte såg... bakom trasslet. En liten spindel visade mig den och nu klarnar det bit för bit. 

Året som gått har innehållit generationsskiften, familjekriser och personliga kriser... Att stanna upp och stå still var med facit i hand det bästa jag kunde göra. För att inte tappa bort mig själv på vägen. Slå rot och ta kraft, stå stadigt på min plats. Orka bära, orka stötta. Orka ge näring till omgivningen istället för att ta. 

Än är det inte över. Men jag kan börja röra mig mot årets slut, årsresans slut, med sinnesro, i vetskap att jag kommit långt ändå. För det behövs inga fysiska mil för att komma långt. 

Jag har stött på ondska i människoform, och inte blivit rädd och gömt mig, utan stått rak och stark med mina rötter djupt i jorden. Ett starkt skydd, som har räckt både för mig och för de i min närhet. 

Jag har blivit mer öppen med vem jag är. I min ensamhet vågade jag inte vara öppen. Men när jag väl vågade titta ut, så var jag inte alls ensam... De flesta förstår. De som inte förstår accepterar. De måste inte förstå. Det är en skön känsla. 

De måste inte förstå. 

För det gör jag själv. 

Den jag var finns inte Nu. 

Hon mötte sin höst. Precis som världen runtomkring.

Den som återföds är Jag. 

Och jag ska vila mig i världens lugna famn, tills våren kommer igen.